Etikettarkiv: magister

Att se sig själv i ljuset av andra

Skolforum i Luleå avslutade tisdagens föreläsningar med Anne-Marie Körling.
Hittade hennes blogg för inte så länge sedan.

En mycket intressant och välskriven blogg.
En inspirerande föreläsning.

Räck upp handen om ni vill säga något.

En tillåtande läromiljö. Ett möte. Samtal.

Nu väntar jag bara på att du ska bli tyst också innan jag börjar.

Väcka intresse för vad som ska hända. Vakna ögon.

Snälla lägg bort pennan nu, att det ska vara så …

Inspirera. Göra eleven redo. Jag ser dig med positiva ögon.

Jag tycker mig själv ha en kreativ, öppen  och stimulerande arbetsmiljö för mina elever. Strukturerad, absolut, men varierande och genomtänkt.

Körlings ord rullar runt i hjärnbalken och studsar mellan hjärnhalvorna. Väl medveten om att det hon säger är så självklart att jag blir irriterad att jag faller in i det där ”tjatet”.
För det gör jag … och vem gagnar det?

Nu ska vi träna på att sitta på rumpan. För det tycker jag man ska klara av när man går i tvåan.”

Ursäkta uttrycket, men det måste vara en idiot som säger så till sina elever. Bara det opersonliga i att säga ”man ska” gör mig kräkfärdig. Träna på att sitta … hallå!
Sen det oerhört fascinerande sättet att locka till inlärning med frasen:
för det tycker jag man ska klara av …
Inspirerande!

Synd att det var jag som sa så till mina elever.

”Rumpan ska nudda stolsitsen”
Pedagogik på elitnivå … hitta det målet i läroplanen om ni kan?

Att bygga förväntningar inför uppgifter.
Att komma ihåg för vem jag är i klassrummet.
Att hinna är inte målet, utan små tillfällen av ”Aha!”

Läste att ett tyst klassrum inte är en indikation på god inlärningsmiljö.
Var jag läste det, hittar jag inte nu, men har för mig att det var någonstans kring Körlings texter.

Målstressen gör att vi/jag missar varför och hur vi ska göra för att nå bästa inlärningsmiljön, eller skyller vi ifrån oss?

Ständigt bombas vi av resultatskolans mål och misslyckande.
Politiker försöker bräcka varandra i hur vår skola ska bli bättre och att den nu 30-åriga betygsfria delen av skolan (låg- och mellanstadiet) är roten till vårt misslyckande i PISA.

I förhållande till de uttalanden så var mitt träna sitta på rumpan ett rent genidrag.

Allt måste sättas i ljuset till annat för att få en vidare betydelse.
Körlings ord fick mig att fundera igen.
De fick mig att stanna upp och granska mitt beteende.
Jag blev besviken på mig själv, men ska rätta till och göra bättring.

Jag kommer att falla tillbaka och ”tjata” på onödiga saker, men jag kommer då att se och märka det och rätta till. Långsamt ska jag förändra mig och bli mer som jag vill vara än den jag just nu är.

Bara de lär sig sitta still med rumpan på stolsitsen.

 

 

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Sista uppgifterna på schema 3

Slutfasen av deckarschema 3 är nära. 
Ett schema som varit mycket uppskattat.

Att skriva om en hemlig sak i klassrummet och sedan få läsa upp den för klassen och låta de gissa, var något som alla såg fram emot. Det här med att skriva till en verklig mottagare är så viktigt. Nog för att vi fröknar och magistrar är verkliga (ryktas det om i alla fall), men när mottagarna är klasskamrater och föräldrar blir det lite extra spännande.

Annars var det förstås fingeravtrycksuppgiften som alla gick igång på.
Stor lust och kreativitet som avslutades med att skriva meningar om det du hade lärt dig.

Var rädd om era fingeravtryck så ni inte hamnar i finkan, ett gott råd.

Schemats bilduppgift var att avbilda Einar Tvär, vilket var en lätt uppgift för alla då han var en så speciell karaktär med ett mycket speciellt utseende. Ett fantastiskt collage av Einar fick vi skåda.

För första gången körde vi frågor på texten skriftligt och inte bara muntligt som vi gjort på schema 1 och 2. Under varje schema period så brukar vi läsa texten och prata om den ett par gånger så själva berättelsen ska finnas aktuell i huvudet på våra deckare.

Denna gång tog vi och skrev ut frågorna och nu skulle eleverna få svara på de skriftligt.
Vill du göra det på datorn eller skriva för hand? Du får själv välja!

Det blev en hel del arbete med ClaroRead som hjälpmedel i slutet av detta schema och på något sätt kan jag faktiskt se att kvalitén på texterna förbättrats. Trodde inte att det skulle förändras så mycket genom att de ”bara” lyssnar på sin egen text.

Min oro för att texterna skulle bli kortare och inte lika livfulla var som sagt obefogad. Det här är samma elev som skrev texten om ”Äventyret” som jag använde som exempel på något som jag inte ville peta i för just oron att släcka skrivglädjen (se inlägget om att rätta i texter).

Redan här ser jag en hel del förbättringar genom användandet av ClaroRead och då har eleven själv arbetat sig fram till vad hon var nöjd med. Det är många ord som är ljudenligt stavade, men det är naturligt i det här läget. Speciellt som ClaroRead läser upp det som om det är korrekt.

Vi är verkligen på väg in i en ny fas just nu känns det som. Vi står och gläntar in i någonting som kommer ta oss till en ny nivå. Jag kan knappt hålla tillbaka min entusiasm att få fortsätta utforska det här.

Visst följer ni med i vår resa?


Prenumerera på nya blogginlägg

Lär dig bromsa …

Något jag tydligt aldrig lär mig är att bromsa mina egna ideér.
Infall till nya saker i det aktuella arbetet bara ploppar ut likt en elev som pratar innan tanken landat ordentligt i huvudet.

Vi arbetar nu med fingeravtryck, kan det bli mer spännande än så?
Ta fingeravtryck av sig själv och deckarkompisen, sedan jämföra dessa med förstoringsglas och lupp.

Jag går runt och ser aktiviteten och den är god.
Popp!
Då kommer den upp i skallen … idén.
I min första tanke är den lysande och briljant förstås.

Jag bromsar all aktivitet och med en något energifylld stämma berättar jag om att vi ska göra ett fingeravtrycksgalleri i våra deckarböcker. Ni ska ta fingeravtryck av alla era klasskamrater och sedan märka upp dessa och klistra in i er deckarbok.

Jag glömmer helt den arbetsordning jag satt upp och med ivern likt ett barn på julafton frammanar jag de nya ideérna muntligt, självklart är allt kristallklart för mig.
Nöjd över mig själv spatserar jag runt i klassrummet med tuppkammen rest och efter några minuter ser jag vad jag tillfört klassen.

Kaos … det börjar bli rörigt … fingeravtrycken ligger överallt. Några missuppfattar uppgiften och gör sitt eget avtryck 20 gånger, några sliter i samma stämpeldyna och försöker övertyga den andre att det var just han/hon som hade den först.

Lugnet är inte längre det lugn som var, utan ett stegrande kaos.
Tillverkat av mig och min idé.

Bra gjort majjen.

Jag släcker små bränder och får ett något mer tillfredsställande arbetsklimat, men inser att nu är bollen i rullning och det är bara att styra den mot rätt mål.

Idén var god och eleverna gillar den, men utförandet skulle naturligtvis ha väntat tills huvuduppgifterna var klara och tills jag planerat upp den mer utförligt.

En broms på majjen borde finnas också.

Bilder på arbetet kommer i nästa inlägg.


Prenumerera på nya blogginlägg

Äventyr – efterarbetet

Dagen efter äventyret var vi uppspelta och det fanns så mycket energi och lust att berätta och skriva om vad vi upplevt. Självklart använde vi oss av det. Vissa lektioner är så självgående att det du som pedagog behöver göra är att dela ut rätt verktyg och sen kliva två steg bakåt och bara betrakta myllret av kreativitet.

Vi fördelade oss snabbt vid datorerna. De som ville skriva själva fick göra det och ville man arbeta tillsammans med någon gick det också bra.

Fanns ingen dator ledig så började de med bilden. Inspiration till bilder var i stort sett obegränsad. ”Christer, får man bara göra en bild?

Alla blev klara med sin text och bild under fredagen. Oerhört nöjda betraktade vi våra fina alster och läste varandras upplevelser av kvällens äventyr.

Emil berättar ganska tydligt hur det kändes när Mostronen dök upp.

Jack valde att rita ett av de förstenade djuren.

Emilia visar med sin bild att Mostronerna inte var att leka med.

Gustavs bild visar när Oskar Åbergsgubben trollar bort magin från de magiska stenarna. Ser ni hur härligt det sprakar från elden?

 

Moses text sammanfattar hela äventyret på ett detaljrikt och kronologiskt sätt. 

En detalj i Davids teckning visar flera av de märkliga symbolerna vi hittade här och där i skogen, på stenar, under stenar, på ett spjut och lite varstans.

Det blev en mängd fina illustrationer. Ett arbetet med en stark upplevelse gav stor inspiration till både en självupplevd text och ett bildspråk som slår ut det mesta av det vi gjort innan. Böjer min nacke och tackar äventyrsgänget för att vi fick vara med och deltaga i något som vi inte glömmer på länge.

 

 

Underbart!


Prenumerera på nya blogginlägg

Äventyret – kvällen

Med några timmar till att torka kläder och vila så inväntade vi kvällsäventyret. Några var säkert lite spända och en hel del mycket förväntansfulla. Vad skulle hända?

Runt halv sju på kvällen började bilarna rulla in till samlingsplatsen. Det började skymma. Det regnade fortfarande, men det verkade inte bekymra de något energifyllda eleverna som studsade runt på parkeringen.

Magisterns grova stämma dånade över bygden. Rappt som en amerikansk ”drill sergant” pekade han med hela handen och fördelade elever i rätt bilar. Strålkastare tändes och som en ljuskaravan i dimman försvann de upp mot berget och in i vad som skulle bli kvällen och årskurs tvås stora äventyr.

Vid en lägereld samlades vi efter bilfärden upp till berget. Där väntade våra guider och följeslagare, skolans fantastiska äventyrspedagoger. Det var dags för första gruppen att lämna eldens varma trygghet och vandra iväg mot ingången till äventyret.

Fem spända elever och deras magister tog rygg på vår vägledare. Hade vi allt med oss?
I vår säck fanns karta, ett dokument med förklaringar på olika tecken, en ficklampa, en talisman, stenen som ger en mod och lite andra nyttiga saker.

Vi går in en portal och där stannar vi. Vår vägledare säger att nu går vi in i sagan och allt som händer här är i en saga, och ni vet väl vad sagor är? Jo, säger eleverna. Det är inte verklighet. Bra, säger vår vägledare. Är ni redo att gå in i äventyret då?

Det är vi. Vi försöker med enade hjärnor lista ut vart vi ska gå på kartan och sen kliver vi in i sagan och äventyret börjar.

Åbergsgubben har gjort en karta till oss och för att vi ska veta hur vi ska gå för att hitta de magiska stenarna som förstenar alla djuren. Han har även markerat olika platser med hemliga tecken som bara vi kan lista ut vad de betyder.

Vi har tur, här och där finns det ljuslyktor utplacerade som vi kan använda för att ta som riktmärken när vi vandrar i mörkret. Magistern har tur, han har två händer att krama när det blir lite för spännande. Det känns tryggt.

Vi går vidare och kommer till det första stället som är markerat på kartan. Där finner vi ett förstenat djur, bredvid djuret finns de magiska stenarna. Endast ett barn kan ta i dessa stenar. Vi plockar upp en och stoppar i säcken. Nu tar en av oss upp modighetsstenen och kramar om den och håller den i handen. Vi får alla kraft av den att fortsätta framåt.

Hur ska vi komma vidare nu?
Vart ska vi gå?

Någon kommer ihåg att vi måste leta ett nytt tecken för att veta vart vi ska på kartan. Vi börjar leta, men det är inte lätt att hitta i mörkret och vår ficklampa är inte speciellt stark. Tillslut ser någon ett tecken, är det något som Åbergsgubben gjort?
Vi tar fram vårt hemliga teckendokument och jämför.

Det visade sig vara rätt tecken och vi listar ut vart vi ska gå vidare. Vi går djupare och längre in i den mörka skogen. Vi hittar mer förstenade djur och fler magiska stenar. Fler tecken från Åbergsgubben och mer ledtrådar. Någonstans mitt i skogen känner en av oss att det börjar bli lite för spännande och vill egentligen inte fortsätta, men vi kramar varandras händer och fortsätter framåt.

Vi måste ju hjälpa djuren och Åbergsgubben.

[wpvideo mk2vjsPM]

Vi ser på kartan att vi börjar närma oss något som heter Mostronfällan och mitt i skogen lyser det ett rött sken. Vi har tur för vi går i ett djupt dike i skogen och vi tar oss fram väldigt försiktigt.

Då dyker det upp ett starkt sken framför oss. Det rör sig och vi hör ett otäckt väsande.
Vad skulle vi göra om det dök upp en Mostron?
Vi lägger oss platt mot marken och är alldeles tysta … Mostronen vaggar fram och hans lasersvärd lyser upp den svarta kvällshimlen. Det ser mäktigt och skrämmande ut.
Den väser till och vaggar iväg bort från oss och försvinner bakom några höga tallar.

Vi klarade oss … långsamt reser vi oss igen. Vi tittar på varandra och ingen säger något, men vi vet att vi klarade oss och vi vet också att alla av oss fick ett ordentligt pirr i magen. Händer söker upp händer och vi fortsätter framåt i en ännu mer enad grupp än förut.

Vi tar oss tillslut till vårt sista tecken och där får vi veta vägen till Åbergsgubbens gömställe. Nu gäller det att ta oss dit utan att röja oss. Vi har alla magiska stenar och med hjälp av vår magiska formel ska vi ta bort den onda kraften från stenarna och häva förtrollningen av de förstenade djuren.

Under marken hittar vi Åbergsgubben. Det är lite läskigt. Han är gammal, mycket gammal, men han verkar snäll. Tillsammans läser vi ramsan och det sprakar till i elden och förtrollningen är borta. Gubben visar oss en annan väg ut ur hans gömställe och han säger att han märkt ut en säker väg tillbaka. En väg som inga Mostroner känner till.
Vi är säkra nu, säger han. Han tackar återigen för vår hjälp och vi lämnar gubben.

En bit bort hittar vi en ny portal. Vi stiger in i den och vår vägledare berättar för oss att vi nu kommer lämna sagan när vi stiger ur portalen. Vi kommer lämna äventyret och in i verkligheten igen.

Vi kliver ur och samtidigt känner vi hur de spända axlarna sjunker ihop en aning. Vi andas lättare och pratar med lite högre stämma. Vi går tillbaka mot lägerelden där föräldrar väntar spänt på sina äventyrare. Vi börjar redan skratta åt en del av sakerna som hänt. Vi är stolta och nöjda för att vi vågat gå igenom en mörk skog där vi inte visste alls vad som skulle hända oss.

Vi är stolta för att vi vågat erkänna att vi varit lite rädda, men ändå vågat fortsätta.
Det kallas för mod. Vi är stolta för att vi varit modiga.

Där vid elden står föräldrarna. Det blir kramar och berättande och sen åker vi hem och en del somnar direkt, en del behöver lite längre tid på sig.

Dagen efter har magistern tjugo trötta, men ivrigt berättande elever som vill skriva och rita om gårdagen. Och det gör vi, men det visar jag i ett annat inlägg.


Prenumerera på nya blogginlägg

Tillbaka till stationer

Efter två dagar hemma med trasig son, så längtade jag efter att få sätta igång med Deckarschemat igen. Hade smidit upp mina planer att få det som fungerade mindre bra att nu fungera, så då blev det back to basic.

Stationssystem

Vilken skillnad det blev på struktur och arbetsro. Kände att jag blev lite sur på mig själv att jag överhuvudtaget lämnade det här när jag visste att det fungerade så väl.

Tillbaka till motorikövningarna också, bollövningen var mycket en snurrig och härlig upplevelse. Körde dubbel upplaga av motorikövningar, så eleverna fick röra sig lite i vårt annars väldigt långa arbetspass (90 minuter).

Stegövningen är en trevlig uppgift, spännande för magistern också att se hur samma instruktion kan ta eleverna till så olika platser på skolgården. Vi ska göra en summering av det här när alla gjort uppgiften och ställa oss på den plats vi kom till och sen ska vi se vem som var närmast målet.

Många otroligt härliga bilder på Robert och hans rum, speciellt hans slappa stil har eleverna fått fram i sina bilder tycker jag.

Vi kör några bilder till.

Ett så vanligt ord som jeans kan vara rätt besvärligt att tyda i text.

Idag har det varit en riktigt bra ASL dag och trots att jag varit ensam lärare i klassrummet så känner jag att jag haft tid och möjlighet att se vad eleverna arbetat med och haft chansen att hjälpa till där det behövts. Tack vare så pass många olika arbeten som i många fall var självgående, som motorikövningar, bilduppgiften och i viss mån gåtorna (som inte alltid är så lätta, men då får man klura med en kompis eller byta).

Tror på en likadan dag imorgon.

(Glöm inte kika när AIK skräller mot Napoli borta ikväll 19:00 tv4Sport)

=)


Prenumerera på nya blogginlägg