Etikettarkiv: äventyrspedagogik

Äventyr – efterarbetet

Dagen efter äventyret var vi uppspelta och det fanns så mycket energi och lust att berätta och skriva om vad vi upplevt. Självklart använde vi oss av det. Vissa lektioner är så självgående att det du som pedagog behöver göra är att dela ut rätt verktyg och sen kliva två steg bakåt och bara betrakta myllret av kreativitet.

Vi fördelade oss snabbt vid datorerna. De som ville skriva själva fick göra det och ville man arbeta tillsammans med någon gick det också bra.

Fanns ingen dator ledig så började de med bilden. Inspiration till bilder var i stort sett obegränsad. ”Christer, får man bara göra en bild?

Alla blev klara med sin text och bild under fredagen. Oerhört nöjda betraktade vi våra fina alster och läste varandras upplevelser av kvällens äventyr.

Emil berättar ganska tydligt hur det kändes när Mostronen dök upp.

Jack valde att rita ett av de förstenade djuren.

Emilia visar med sin bild att Mostronerna inte var att leka med.

Gustavs bild visar när Oskar Åbergsgubben trollar bort magin från de magiska stenarna. Ser ni hur härligt det sprakar från elden?

 

Moses text sammanfattar hela äventyret på ett detaljrikt och kronologiskt sätt. 

En detalj i Davids teckning visar flera av de märkliga symbolerna vi hittade här och där i skogen, på stenar, under stenar, på ett spjut och lite varstans.

Det blev en mängd fina illustrationer. Ett arbetet med en stark upplevelse gav stor inspiration till både en självupplevd text och ett bildspråk som slår ut det mesta av det vi gjort innan. Böjer min nacke och tackar äventyrsgänget för att vi fick vara med och deltaga i något som vi inte glömmer på länge.

 

 

Underbart!


Prenumerera på nya blogginlägg

Äventyret – kvällen

Med några timmar till att torka kläder och vila så inväntade vi kvällsäventyret. Några var säkert lite spända och en hel del mycket förväntansfulla. Vad skulle hända?

Runt halv sju på kvällen började bilarna rulla in till samlingsplatsen. Det började skymma. Det regnade fortfarande, men det verkade inte bekymra de något energifyllda eleverna som studsade runt på parkeringen.

Magisterns grova stämma dånade över bygden. Rappt som en amerikansk ”drill sergant” pekade han med hela handen och fördelade elever i rätt bilar. Strålkastare tändes och som en ljuskaravan i dimman försvann de upp mot berget och in i vad som skulle bli kvällen och årskurs tvås stora äventyr.

Vid en lägereld samlades vi efter bilfärden upp till berget. Där väntade våra guider och följeslagare, skolans fantastiska äventyrspedagoger. Det var dags för första gruppen att lämna eldens varma trygghet och vandra iväg mot ingången till äventyret.

Fem spända elever och deras magister tog rygg på vår vägledare. Hade vi allt med oss?
I vår säck fanns karta, ett dokument med förklaringar på olika tecken, en ficklampa, en talisman, stenen som ger en mod och lite andra nyttiga saker.

Vi går in en portal och där stannar vi. Vår vägledare säger att nu går vi in i sagan och allt som händer här är i en saga, och ni vet väl vad sagor är? Jo, säger eleverna. Det är inte verklighet. Bra, säger vår vägledare. Är ni redo att gå in i äventyret då?

Det är vi. Vi försöker med enade hjärnor lista ut vart vi ska gå på kartan och sen kliver vi in i sagan och äventyret börjar.

Åbergsgubben har gjort en karta till oss och för att vi ska veta hur vi ska gå för att hitta de magiska stenarna som förstenar alla djuren. Han har även markerat olika platser med hemliga tecken som bara vi kan lista ut vad de betyder.

Vi har tur, här och där finns det ljuslyktor utplacerade som vi kan använda för att ta som riktmärken när vi vandrar i mörkret. Magistern har tur, han har två händer att krama när det blir lite för spännande. Det känns tryggt.

Vi går vidare och kommer till det första stället som är markerat på kartan. Där finner vi ett förstenat djur, bredvid djuret finns de magiska stenarna. Endast ett barn kan ta i dessa stenar. Vi plockar upp en och stoppar i säcken. Nu tar en av oss upp modighetsstenen och kramar om den och håller den i handen. Vi får alla kraft av den att fortsätta framåt.

Hur ska vi komma vidare nu?
Vart ska vi gå?

Någon kommer ihåg att vi måste leta ett nytt tecken för att veta vart vi ska på kartan. Vi börjar leta, men det är inte lätt att hitta i mörkret och vår ficklampa är inte speciellt stark. Tillslut ser någon ett tecken, är det något som Åbergsgubben gjort?
Vi tar fram vårt hemliga teckendokument och jämför.

Det visade sig vara rätt tecken och vi listar ut vart vi ska gå vidare. Vi går djupare och längre in i den mörka skogen. Vi hittar mer förstenade djur och fler magiska stenar. Fler tecken från Åbergsgubben och mer ledtrådar. Någonstans mitt i skogen känner en av oss att det börjar bli lite för spännande och vill egentligen inte fortsätta, men vi kramar varandras händer och fortsätter framåt.

Vi måste ju hjälpa djuren och Åbergsgubben.

[wpvideo mk2vjsPM]

Vi ser på kartan att vi börjar närma oss något som heter Mostronfällan och mitt i skogen lyser det ett rött sken. Vi har tur för vi går i ett djupt dike i skogen och vi tar oss fram väldigt försiktigt.

Då dyker det upp ett starkt sken framför oss. Det rör sig och vi hör ett otäckt väsande.
Vad skulle vi göra om det dök upp en Mostron?
Vi lägger oss platt mot marken och är alldeles tysta … Mostronen vaggar fram och hans lasersvärd lyser upp den svarta kvällshimlen. Det ser mäktigt och skrämmande ut.
Den väser till och vaggar iväg bort från oss och försvinner bakom några höga tallar.

Vi klarade oss … långsamt reser vi oss igen. Vi tittar på varandra och ingen säger något, men vi vet att vi klarade oss och vi vet också att alla av oss fick ett ordentligt pirr i magen. Händer söker upp händer och vi fortsätter framåt i en ännu mer enad grupp än förut.

Vi tar oss tillslut till vårt sista tecken och där får vi veta vägen till Åbergsgubbens gömställe. Nu gäller det att ta oss dit utan att röja oss. Vi har alla magiska stenar och med hjälp av vår magiska formel ska vi ta bort den onda kraften från stenarna och häva förtrollningen av de förstenade djuren.

Under marken hittar vi Åbergsgubben. Det är lite läskigt. Han är gammal, mycket gammal, men han verkar snäll. Tillsammans läser vi ramsan och det sprakar till i elden och förtrollningen är borta. Gubben visar oss en annan väg ut ur hans gömställe och han säger att han märkt ut en säker väg tillbaka. En väg som inga Mostroner känner till.
Vi är säkra nu, säger han. Han tackar återigen för vår hjälp och vi lämnar gubben.

En bit bort hittar vi en ny portal. Vi stiger in i den och vår vägledare berättar för oss att vi nu kommer lämna sagan när vi stiger ur portalen. Vi kommer lämna äventyret och in i verkligheten igen.

Vi kliver ur och samtidigt känner vi hur de spända axlarna sjunker ihop en aning. Vi andas lättare och pratar med lite högre stämma. Vi går tillbaka mot lägerelden där föräldrar väntar spänt på sina äventyrare. Vi börjar redan skratta åt en del av sakerna som hänt. Vi är stolta och nöjda för att vi vågat gå igenom en mörk skog där vi inte visste alls vad som skulle hända oss.

Vi är stolta för att vi vågat erkänna att vi varit lite rädda, men ändå vågat fortsätta.
Det kallas för mod. Vi är stolta för att vi varit modiga.

Där vid elden står föräldrarna. Det blir kramar och berättande och sen åker vi hem och en del somnar direkt, en del behöver lite längre tid på sig.

Dagen efter har magistern tjugo trötta, men ivrigt berättande elever som vill skriva och rita om gårdagen. Och det gör vi, men det visar jag i ett annat inlägg.


Prenumerera på nya blogginlägg

Äventyret – dagen


På vår skola
har vi förmånen att ha ett inarbetat team som arbetar med äventyrspedagogik. För mig var det första gången jag var med och deltog och det var verkligen en suverän upplevelse.

Nu är inte det här direkt kopplat till ASL, men upplevelsen och äventyret använder vi i Att skriva sig till läsning förstås. Därför tycker jag det har sin absoluta plats i denna blogg, plus att jag styr själv vad jag vill skriva om eftersom jag är bloggens självutvalda despot 😉

Att få vara med om ett så proffsigt upplägg som dessa pedagoger står för är en ren ynnest.  I 12 års tid har skolan erbjudit tre olika äventyr. Det första i åk 2, det andra i åk 4 och ett sista i åk 5. Jag ska i detta inlägg försöka göra rättvisa åt det första äventyret i skrift och tal. Nu smyger vi långsamt in i en värld där Mostronerna är de onda krafterna och där endast barn kan rädda skogens alla djur.

Jag beslutade mig för att dela äventyret i två delar. Börjar med dagens strapatser.

Allt börjar med att vi får brev från Åbergsgubben. Vi måste rädda alla djur och det var nu dags att träna på dagen för vårt uppdrag som vi skulle göra när mörkret infaller.

Vi har delat in klassen i fyra grupper på fem elever var. Nu skulle dessa grupper med vägledningen av en vuxen ledare genomföra ett antal träningsstationer där de fick olika föremål som skulle hjälpa de under kvällsuppdraget. Bland annat något så märkligt och nyttigt som en sten som ger mod. Om man håller i den så blir man modig och rädslan försvinner.

Gör en kort sammanfattning av olika stationer.

Bära skadad:


Tre stockar och gruppen ska bära en skadad. Stockarna måste nudda varandra och alla måste hjälpa till att bära.


Finns många olika lösningar på samma problem.

Laserfällan:


Livsfarliga laserstrålar som gruppmedlemmarna måste ta sig under med hjälp av varandra. 

Flykten:


Krångligt att ta sig fram på blöta stockar, fastbundna med varandra och med förbundna ögon.

Strålningsfältet:

Mostronernas landningsplats är naturligtvis förgiftad med farlig strålning. 

[wpvideo 07Oule7G]

Det gäller att rädda ormen utan att gå in i fältet.
Samarbete förstås och med gemensam kraft klara uppgiften.

Bottenlösa myren:


Med hjälp av några plattor ska hela gruppen ta sig över utan att falla i den bottenlösa myren.

Det gäller att planera och inte ha för bråttom. Balans!

Låga Stocken:

Gruppen ska ta sig över stocken utan att vidröra den och hela tiden ha kontakt med varandra.

En del offrar sig ordentligt för laget.

Larmade gången:

En trång, krånglig gång som är larmad.

Här gäller det att inte vidröra några föremål som kan få larmet att tjuta. Gruppen måste hålla ihop och vara samspelta som gamla rysskedjan i hockey.

Det här var de stationer som vi hann göra under dagsäventyret.  En bra träning inför vad som skulle komma på kvällen. Vi hade en dag med oavbrutet regn, men ingen gnällde eller tjurade. Grupperna hade nu samlat på sig ett antal föremål som skulle hjälpa de under kvällsäventyret.

Del 2 blir om kvällsäventyret och efterarbetet.


Prenumerera på nya blogginlägg

Uppdrag 4 – signalement

Arbetstempot i deckarschemat är intensivt och vi börjar gå mot de sista uppgifterna.

Varvat med våra motorikövningar så skrivs det signalement på klasskompisar.
Det är väldigt hemligt vem man skriver om, så ingen ska veta förrän vi ska läsa upp och gissa vem som är vem.

Att skriva signalement var inte så besvärligt som det verkade. I början så misstog sig en del på beskrivningen av hur personen ser ut med hur personen är. Ett prat om egenskaper jämfört med synliga kännetecken kom vi då att ha.

Hur arbetar polisen?
Vet de vem det är om jag beskriver en inbrottstjuv med att han gillar ostbågar eller klättrar skitbra i träd. Kanske det, om brottet begicks i ett trädhus och vi hittade spår av ostbågar lite här och där, annars blir det lätt knepigt.

Veckan är annars fylld med andra spännande aktiviteter.
Vår skola har som profil äventyrspedagogik och imorgon är det dags för oss att ge oss iväg till skogs för att hjälpa Åbergsgubben att rädda alla djuren i skogen. Hemska rymdvarelser förstenar våra djur och tänker ta de hem till sin planet.

Tur för Åbersgubben så kan just våra elever i klass två rädda dessa djur, men de måste först träna upp sig under dagen för att senare imorgon kväll göra mörkervandringen där de kommer möta både det ena och det andra för att rädda skogens djur.

Blir sjukt spännande imorgon.


Prenumerera på nya blogginlägg