Kategoriarkiv: Reflektion

Stanna upp och SE!

En vecka kvar till höstlovet och jag hinner inte riktigt med.
Eller egentligen gör jag kanske det.

Men det finns så mycket jag vill göra.
Så mycket jag vill skriva och dela med mig av.
Det hinner jag inte.

Bläddrar i bilderna och hittar denna som gav mig en inläggsidé för ett tag sedan, men jag hann inte fotografera det jag ville för att få till det som jag tänkte. Men den är för bra för att låta den ligga helt orörd.

Vi arbetade med singular och plural.
Finns som uppgift på schema Ä – istället för att lista ord på Ä så arbetar vi med hur ord förändras, om de ändras från singular till plural. Vi tränar också på en och ett där.

IMG_2046

Jag går runt och kikar och eleverna visar upp sina arbeten när de är klara och så dimper det ner, ganska ofta små guldkorn, som jag vid första titten inte ser. En sak jag faktiskt inser mer och mer, är att vi ibland kanske inte tar oss tid att verkligen SE våra elevers arbeten på ett djupare sätt.

Vadå djupare sätt?

Knasigt ord kanske, men jag hittar inte riktigt fram till att förklara det med ett ord. Vi tar bilden, arbetet här ovan som ett exempel.

Många av mina elever älskar att experimentera med olika typsnitt och att färga texten är alltid lika roligt. Mig gör det inget för de skriver ut sina texter själv på färgskrivaren så jag behöver inte springa den långa korridoren tjugofler gånger per dag, eller behöva skulle jag kanske … men då av en helt annan orsak.

Eleven visar mig sin bok och jag reagerar inte något speciellt på att det ser ut som det gör. Flera olika typsnitt och lite större här och där, som det i regel ser ut när de leker med bokstäverna … men jag slänger ur mig en fråga som jag brukar göra, ibland rent rutinmässigt.

– Vad är det här för nått? Cirkus, Riddare, Träsk, Maskiner!
Men det är rubriker, vi har delat in meningarna i olika områden.

Eleven tittar nästan förvånat på mig som om jag inte förstått det, vilket i sanning är sanningen också. Jag såg inte det!

Varför?

För jag tittade inte ordentligt!
Jag läste meningarna – bra meningar (check).
Jag tittade på bilden – fina bilder (check).

Men jag såg inte arbetet – hela arbetet.

– Åh, säger jag. Vad klurigt! Riktigt smart tänkt! Det blev verkligen jättebra.

Jag tar en bild på arbetet och bestämmer mig för att det här ska jag skriva om när jag får tid, och det har jag nu. Kontentan, lärdomen av det här blir alltså;

Att hinna allt är sekundärt.
Det finns ett värde i att bromsa in sig själv också.
Glöm inte att stanna upp och verkligen SE arbetena och fråga och prata en stund. Det är deras arbeten värda. Det är eleverna värda.

Det är vårt jobb!

 

Försöka maximera varje elevs potential – John Hattie

Precis haft föräldramötet.
Ett mycket trevligt sådant.
Jag har fantastiska föräldrar till mina elever.
Intresserade och kloka.

Vi presenterade våra tankar inför år 2.
Vilka områden vi planerar att arbeta med,  blivande samarbeten med de andra tvåorna.

Gläds av arbetets möjligheter och vad vi ska göra i år.

Börjar ögna igenom arbetet med deckarscheman, mest bara för att jag hamnade i de tankarna. Vad behöver jag göra om? Hur ska vi lägga upp det denna gång. Att bara repetera ett arbete jag gjort förut utan att utveckla det vidare känns inte okej.

Sitter och läser och fastnar helt plötsligt på denna sida.
Och jag läser om den igen. Och igen!

hattie I spåret av ASL – Detektivbyrån, sidan 50.

För mig viktiga tankar.
Läser den igen och försöker låta bli att skrämmas av det faktum att vårt arbete är så oerhört komplext och betydelsefullt.

Skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller.

 

Slutbilden

20140612-140523-50723915.jpg

Avslutningstalet

20140611-061421-22461662.jpg

Magisterns brev till klassen – sista veckobrevet ?

Med endast sju skoldagar kvar så är vi nu framme vid vår vägs slut.

Jag ser det som en mycket vacker väg, något av en skogsstig. Där finns fåglar som berättar om spännande och främmande saker, där finns insekter som kikar, slingrar och kilar iväg under en rot eller en sten. Solen bränner lite lätt i min kala panna och jag kliar mig i skägget och kisar. Om jag vrider mitt huvud och ser bakåt kan jag se spår som trampat småstigar lite åt alla håll, en del har till och med lett upp i ett och annat träd, men de har alltid kommit tillbaka till vår huvudstig, den något bredare, något rakare men fortfarande fylld med intressanta saker att plocka upp och undersöka.

En väg där vi fick stanna upp och tillsammans kika närmare på saker och visa upp vad vi upptäckt, vi visade upp det för alla som var intresserade, vi var stolta över vad vi upptäckt och gjort tillsammans och vi gömde inte våra arbeten i en mörk låda eller pärm. Vi gjorde inte våra arbeten för att bli klara, vi gjorde de för att vi var nyfikna och intresserade.

Ibland så kunde det ligga något större stenar på vår stig, kanske trassligt och snårigt ris med vassa taggar, lite svårare att ta oss igenom men med kraft, samarbete och hjälp krånglade vi oss förbi det också, och väl på andra sidan så kändes det inte så besvärligt som vi trodde först.

Nu … här framme vid slutet av stigen, så ser vi en ny skylt, mot framtiden, nya stigar, nya upptäckter, en ny guide står med ett brett leende och vill ta er i hand och leda er vidare.

Jag ser er gå iväg mot er framtid med en klump i halsen, men med stor stolthet i min kropp, vänder jag mig om och medan jag långsamt och något sorgset trampar tillbaka i våra små stigar, minns jag allt vi upptäckt och minnena är goda och får mig att le igen.

Jag är tacksam för att jag fått vara er guide under denna väg.

Tack

Veckobrevet är som vanligt klickbart för att få upp hela.

v23-24

Det här med regler …

Då var det dags att diskutera i smågrupper om vad vi INTE ska få göra på skolan.
Jag är som oftast kluven till det här med ordningsregler … bra eller ….?

IMG_3186

 

– Man ska ju inte ta andras klubbor!

– Gäller det bara klubbor?

– Nja … bollar också.

– Men allt annat går bra?

– Asså hur menar du nu?

 

ORDNINGSregler … förändrade vi inte det för ett tag sedan till något mindre polisiärt?

IMG_3187
– Om det regnar borde man ju få vara inne?

– Hmm … kan man tycka, men är det förslag till ordningsregler eller en önskan?

– En önskan … kanske …

– Jobba vidare och prata med varandra.

– Ja ja … vad ska man inte göra?

 

Tack Björklund för att vi strävar efter att i elevdemokratins namn arbeta med saker som vi INTE ska göra. Känns kreativt och utvecklande.

Ska ordningsregler komma med straffsatser på överträdelser?
Absolut inte … enligt mitt sätt att tänka, men det finns andra som inte håller med mig.
Ruggig tanke om jag tänker den fullt ut. Bestämmer mig för att inte göra det.

IMG_3180

– Man ska inte gå på taken?

– Nej … låter ju klokt. Hade ni tänkt göra det då?

– Nej, varför skulle vi göra det?

– Ingen aning! Bara undrade.

– Konstigt du undrar.

– Jo, jag vet!

 

Visst är det bra att eleverna INTE vet vad de ska göra på en skola, men vet de inte det … ?

IMG_3183

– Man får inte rymma?

– Oj, känns lite trist om någon vill rymma från skolan.

– Alla får vara med.

– Att hjälpa de som vill rymma?

– Neeej … asså Christer … sluta!

– Okej, jag skriver … ska sluta svamla.

 

Nåja … vi arbetar vidare med våra ORDNINGSregler även imorgon och ser vad vi kan komma fram till. Måste fundera lite mer på vad jag tycker att skolan ska visa sig från för sida. Vilken ordning ska vi ha?

Krånglig fråga det här, eller är det bara jag som snör in mig i en onödigt trasslig knut?

 

Grådaskdag – tackar

20130807-142654.jpg

Gråmulet ger mig lite tid att skriva om och lägga till lite i rapporten från åk 1.

Ska göra den mer grundligt utformad än vad den är nu.
Mer om vårt härliga Quarkzyttema.

Föreläsning i Älvsbyn om en vecka. Ska bli spännande och roligt.
Förhoppningen är att det blir intressant för åhörarna också.

Sommarstängt – öppnar i augusti

Njuter av sommaren, hoppas ni gör det med.

Återkommer någon vecka in i augusti.

IMG_1849

Att kika in i en dörr på glänt – reflektion av ett läsår

Förord:
Jag tycker det är lite komiskt att sätta ett förord på ett inlägg i en blogg, men för er som följer det som skrivs här så vet ni att jag inte alltid gör som brukligt. Det här inlägget kom att bli det längsta i Tangentdansens snart ettåriga historia. Det började som en enkel beskrivning av en lärares tillstånd dagen efter skolavslutningen. Sen trampade jag rätt in i en återblick av året med Tangentdansen som arbetspartner och vad som hände när jag slutade fundera så mycket på vad andra tänker och svarade ja på de för- frågningar och möjligheter som öppnades.

Dörrar öppnas, möjligheter stiger in.

/Christer Friman

Skolavslutning 2013, sommarlovet börjar för många av våra elever.
Några har ett par dagar kvar på fritids men snart är det ledigt även för dem.

Själv sitter jag dagen efter och ser att min gräsmatta verkligen behöver klippas,
men jag orkar inte idag. Jag är trött, så där sliten som jag brukar vara den här tiden på året. Vi går nu snart in i vad min fru brukar kalla för ”komaveckan”, en vecka där jag är i stort sett okontaktbar i de sociala kontakterna i hemmet och verkligen inte har lust att hälsa på några bekanta.

Ett tydligt tecken på att sommaren och semestern närmar sig.

De mängder av sociala kontakter jag haft (vi lärare har) under läsåret tömmer en ganska rejält. Hur trevliga nu de flesta av de kontakterna än är, så måste jag få en tid av andrum och chans att vara lite i min egen bubbla en stund. Att få vara lite ostörd med mina egna tankar utan att hela tiden bli avbruten i något eller några ”måsten”, eller helt enkelt inte tänka på någonting alls.

I skriven text ser det här ut som en åkomma av något slag, men för alla som arbetar i vårt yrke tror jag den här känslan är relativt vanlig. Flödet av intryck och prat måste under dekompression, likt dykare för att förhindra dykarsjuka, långsamt sina bort i en lugn miljö, så lugn den nu kan bli i ett hem med en pigg åttaåring. Krafterna räcker förstås till honom. Det är min kära fru som kommer till korta, tyvärr. Men jag är begåvad med en klok fru som förstår läget.

Och ändå sitter jag här och skriver.

Skriva är för mig två delar nöje, en del reflektion och en del arbete. Jag behöver få göra ett bokslut på vad som hänt under terminen, fylla det sista i kapitlet och sen ställa det åt sidan så jag kan plocka fram det när jag behöver och se vad som blev bra och varför det blev så.

Det här läsåret har varit fyllt med så mycket positivt och spännande. Att få sitta här i juni och blicka tillbaka på det här läsåret fyller mig långsamt med energi igen och kanske blir komaveckan inte en hel vecka det här året.

tang

Den 22 augusti 2012 öppnade jag Tangentdansen.

Något som har förändrat mitt arbete och mitt kollegiala lärarrum på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutspå.

Den egentliga startpunkten var förstås arbetet med ASL som inleddes i årskurs ett och den rapport jag skrev som ett bokslut på det läsåret.

.
NamnlösEn rapport som kom att få ett eget liv och började spridas runt om i landet efter det att skoldatateket i Boden publicerat den på sin blogg. Den första dörren hade öppnats.

Inför höstterminen 2012 började det droppa in en hel del mejl från pedagoger som var intresserade av våra bokstavsscheman som de läst om i rapporten.

Både förvånad och smickrad så satte jag mig förstås och mejlade alla scheman till de som ville ha. Det kom fler och fler förfrågningar och tillslut kände jag att det måste finnas ett smidigare sätt att göra det här på.

Att starta en blogg hade funnits i mina tankar en stund och även där var det skoldatateket som pushat på mig att göra det. Dela med dig av det ni gör, men i ärlighetens namn så fanns det tveksamheter från mig.

Inte så att jag inte ville, för lusten fanns, men det fanns andra parametrar som bromsade mig från början. En viss feghet att inte sticka ut för mycket. Något som hindrar oss som människor rätt mycket ibland. Jag vände det till att se det som en utveckling av mitt arbete och en chans att fortsätta min dokumentation, men nu i realtid skulle man kunna uttrycka det. Ett val jag aldrig kommer att ångra.

Utan att egentligen ha speciellt mycket erfarenhet av bloggar så startade jag min blogg på wordpress. Att starta en blogg är inte speciellt svårt, men när du börjar vilja ha lite speciella saker på den så blir det lite krångligare. Där hade jag enorm hjälp av min 19-åriga son, som påstår att jag är skyldig honom x antal timmar i konsultarvoden. Vi (jag säger vi eftersom jag var en mycket intresserad och pigg elev) fick upp rapporten och alla bokstavsscheman på bloggen så det var enkelt att plocka hem dem för de som var intresserade av att använda dessa.

Se där … ett mål var redan avklarat.

Tangentdansen började fyllas med våra arbeten och från starten var det inriktning mot ASL arbete och framförallt vårt deckarjobb som jag kom att koncentrera inläggen mot. Målsättningen var att delge intresserade vad vi gjorde och för mig gav det också en chans att reflektera direkt på vad som hänt, vilket för mig är en mycket viktig del av mitt arbete.

Bloggen började fyllas på och snart ville jag utveckla mer och mer. Jag började lägga in små filmer, men i wordpress kostade alla nya saker du ville göra en summa pengar och pengar är inte något som ligger och skräpar i hörnen på skolorna direkt.

Skolforum i Luleå under en av dagarna i oktober kom att öppna nästa dörr för mig. Kanske den dörren som var viktigast för vad som sen kom att hända.

Jag sitter nu och ser två lärare från Årstaskolan, Josef Sahlin och Martin Fernström. Energin riktigt sprutar om dessa två killar och wow vad de gjorde mycket på sina bloggar. När jag kommer hem på kvällen söker jag fram deras bloggar och börjar läsa och granska dem och det som slår mig är hur sjutton kan de ha råd med allt det här på sin skola. Jag skriver ett mejl till Josef Sahlin med ett gäng frågor och hoppas på svar, och vänlig som han är så svarar han på allt och ger mig råd och tips på vad jag ska göra.

Webbstjärnan.se blev det tips som kom att vara det enskilt viktigaste. Jag kunde flytta hela min blogg från wordpress.com till en egen adress Tangentdansen.se och få tillgång till alla delar av wordpress funktioner gratis. Tack för det webbstjärnan.
Allt blev så mycket enklare nu, och vilken support de gav.
t1

 

Så här såg bloggen ut då jag flyttade den. På bilden nedan ser vi hur den ser ut nu och hur den växt i funktioner och innehåll, vilket hade varit omöjligt om jag inte flyttat den med webbstjärnans hjälp.

t2

Jodå, jag använde mig av webbstjärnan i ett rent egoistiskt syfte. Att få tillgång till en massa funktioner gratis. Tävlingen som jag automatiskt deltog i var en sekundär detalj, även om jag märkte att då nomineringarna började närma sig så hoppades jag i alla fall att vi skulle komma med de 100 utvalda. Vi lyckades inte denna gång, men vi kommer säkert försöka igen. Webbstjärnans primära syfte är naturligtvis att utveckla internetanvändandet i skolan och det lyckades de med i mitt fall och det kom att sprida sig vidare på vår skola.

Ytterligare möjligheter ges och ibland faller allt rätt. En kurs hos webbstjärnan.se gav mig möjlighet till att bli kursledare lokalt och hjälpa andra pedagoger att starta skolbloggar. Snart hade vi fjorton bloggar på vårt skolområde.

Mitt i allt det här arbetet träffar jag på andra lärare i landet som är lika intresserade som jag hur vi använder oss av digitala verktyg i skolan, lärarrummet vidgas och de sociala medierna fylls med intressanta diskussioner och ännu fler möjligheter till att inspireras av andra. En stor källa till inspiration kom Erica Lövgrens fb grupp ”att skriva sig till läsning” att bli. Mitt kollegiala lärarrum sträcker sig nu från Gotland och runt hela landet och upp till mig här i en ort lite utanför Boden. Helt otroligt om jag stannar upp och tänker på det.

Det dagliga arbetet fortsätter och vi har fullt upp med vårt detektivarbete. Vi fortsätter nästan dagligen göra inlägg och jag startar även upp en läsblogg i klassen. Ibland såhär i backspegeln kanske det blev något mycket, men hellre köra på och testa än att inte göra alls. Vissa detaljer kan vi alltid backa och fixa till. Vi hann inte arbeta så mycket med vår läsblogg som jag tänkt, men den finns kvar till nästa läsår så det är inga problem.

I spåret av ASLVårterminen är igång och när det rullar på så rullar det ordentligt ibland. Dessa dörrar som börjat öppnas leder till nya rum både digitalt och fysiskt.

Det som startade min ”resa” i den här digitaliseringen, ASL (som jag inte kan prata mig nog varm om), gav mig chansen att få vara med och dela med mig av vårt detektiv- arbete på den första nationella nätverks-träffen i/om ASL.

Jag satte mig ner och skrev en rapport om vårt arbete och tog med mig den till Stockholm och gjorde en liten presentation (nervöst förstås och jag var inte speciellt nöjd med presentationen, men huvudsyftet gick fram).

Det är roligt att det arbete vi gör här uppe i Boden kan inspirera andra lärare så som många av deras arbeten inspirerar mig. För tio år sedan var det inte lika enkelt och snabbt att få ett nätverk av den här omfattningen. Digital framgång om något, enligt mig.

Digitalisering ja … och dörrar som öppnas, ibland in bland de mycket välbevakade i regeringskansliet. En dörr som jag inte förstår att jag fick vara med och gå in i.
Det kom en förfrågan från regeringskansliet som i sin tur ledde mig och en av mina elever in i ett projekt, en utredning om att Sverige ska bli världens bästa land i att använda digitala verktyg och dess möjligheter. Under Digitaliseringskommissionen bildades Lilla Kommissionen och där har vi en representant från Boden, vilken fantastisk möjlighet att få vara med och påverka framtiden. Ett uppdrag som sträcker sig till 2015.

Där står jag nu med mina dörrar vidöppna.
Vad som väntar mig och mina elever vet jag inte just nu.
Vad jag vet är att jag under det här året utökat mitt kontaktnät av inspirationskällor och jag vet att jag kommer få lära mig en oerhörd mängd nya saker om jag fortsätter knuffa upp de dörrar som kommer i min väg.

Jag är tacksam och lycklig över att jag fått chansen att säga ja till så många spännande saker under det här året och jag hoppas att fler möjligheter kommer under nästa läsår.
Ett läsår som jag känner kommer bli ett grymt spännande och roligt år.

Jag är också tacksam för att min rektor hjälpt mig att öppna vissa dörrar som är finansiellt svåra att öppna för oss pedagoger, utan hennes hjälp hade jag mest fått stå och titta på stängda möjligheter. Tack Rakel!

Så avslutningsvis … det kanske blev något många dörrar hit och dit, men kika gärna in i en dörr som står på glänt någon gång då och då. Du har ingen aning om var det kan ta dig om du inte stiger in och provar.

Tangentdansens och min klassrumsdörr är alltid öppen för den som vill kika in.

Ha nu en galet skön sommar.

Christer Friman

chrille

 

 

 

 

Sommarlov

20130605-152042.jpg