Om att rätta i texter

Många av våra uppgifter i deckarschemat har tränat våra elever på att utveckla en beskrivande text, vilket måste vara själva kärnan i skrivarbetet i årskurs 2.

Att locka till att skriva i en form som rolig och spännande och i min form inte för mycket petande i texterna. Jag rättar fortfarande sparsamt. Slänger ur mig ett litet ord på vägen ibland ”Jättebra mening där, men är det kola du kan göra med fingeravtrycken?”
”Eeeh … ne man kan kolla fingeravtryck …”
”Jaha! Hur ska du fixa det så jag läser rätt nästa gång”

Jag flyttar själva ”felet” till min person istället för att eleven ska få känna ett misslyckande, även om det nu inte är en katastrof att stava fel i årskurs 2. Men som ni alla vet har vi minst en i varje klass som hela tiden måste göra rätt. Där varje litet misslyckande känns.

Jag ska vara uppriktig och säga att jag blir mycket ambivalent när det gäller det här med att rätta stavning. Min absoluta känsla är att stegvis införa det och som med allt annat så är det oerhört individuellt. Gud förbjude om jag släcker någons lust att skriva när den lyser som allra klarast.

Att skriva sig till läsning är för mig nu i årskurs två (då vi faktiskt nått 100 % läsande elever, även om någon är precis där och knackar på dörren) en förändrad inriktning. Skulle vilja benämna den mer som att skriva sig till stavning eller att skriva sig till berättande, vilket i sig också är förmågor som själva arbetssättet främjar.

Jag tror att det är viktigare att uppgifternas karaktär är stimulerande än att peta i stavningen. Träning ger som bekant färdigheter. Att lura och locka till inlärning genom att göra har fungerat väl i många områden, även i skolans värld. Lite av John Deweys tankar.

Är vi ute efter korta rättstavade meningar eller texter med tankar och funderingar som kan fara iväg lite hit och dit om än inte så välstavade, välstädade och korrekta. Jag tar det senare åtminstone fem dagar i veckan. Samtidigt som vi måste lära ut formen och skrivregler på ett sätt som inte blir abstrakt och konstlat. Uppgiftens karaktär igen alltså.

 En text som riktigt sprudlar av liv och skrivglädje. Att jag som lärare ska dit och peta sönder den här underbara texten känns inte alls rätt för mig.

När jag satte mig framför datorn med min älskade kopp kaffe nu på morgonen var min tanke att lite kort redovisa om skrivuppgiften efterlysa en sak. En uppgift som också blev mycket populär då den har en mottagare och ett spännande element i sig; att få läsa upp sin ”gåta” för klassen och låta de gissa. 

Mina tankar vandrade iväg … till ett resonemang om att rätta i texter.
Jag är inte färdigtänkt i det här, vilket jag sällan blir i något. Process kallas det visst. Reflektion är viktigt för mig. Det gör mig bättre som lärare.

Tänker jag fel?

Om rättning alltså …


Prenumerera på nya blogginlägg

9 thoughts on “Om att rätta i texter”

  1. Jag tänker att man kan ha mer styrda uppgifter vid sidan av det mer kreativa skrivandet om man vill träna något särskilt. Med de digitala verktygen är det väldigt lätt att skapa sådana övningar och att anpassa dem till var och en.

    I vår åk 2:a går vi igenom texterna (inte riktigt alla) tillsammans med barnen och bearbetar. Det jag tycker att man ska korrigera då är:
    1. Det som eleven själv upptäcker ”ser konstigt ut” vid en genomläsning.
    2. Individuellt valda (av läraren alltså) korrigeringar utifrån elevens utveckling. Kan för någon vara glömda mellanrum, för en annan en dubbelteckning i ett vanligt ord, för en tredje som behärskar de vanligaste sätten att stava sj-ljudet att ”choklad” skrivs med ch-. Och allt däremellan.

    Man väljer varsamt. Att rätta allt i en halv eller hel A4-text av en åk 2-elev skulle vara förödande för skrivlusten tror jag.

    1. Svår balansgång att leta efter det som ser konstigt ut i en text och samtidigt lyfta innehållet, men jag förstår hur du menar. Ska prova att mer läsa i texter på det sättet med eleverna. Trixet är att hitta tiden att sitta med varje elev. Viktigt förstås. Vi låter varje elev läsa sina texter för oss och det någonstans där vi måste hitta den balansen i språksamtalet.

      Tack för du delade med dig av hur ni arbetar.

  2. När eleven läser igenom sin text tillsammans med en vuxen brukar vi inte beona att han eller hon ska leta efter ”fel”. En del saker uptäcker de själva när de ska läsa. Det är sånt jag menar som de får hjälp att korrigera,

    Det är som du skriver svårt att hitta tiden. Vi har lagt ganska mycket pedagogtid på detta, samt på läsgrupper där vi läser tillsammans och samtalar kring texten.

  3. Håller med er båda om varsamheten i rättning. Men som Christer säger – det viktigaste måste vara innehållet och lusten till att skriva. Rättstavningen kommer och det kan man träna vid valda tillfällen istället. Eller när eleven själv frågar. Som sagt svårt att få tiden att räcka till, men det är väl värt det när man planerat in den tiden. Smågrupper är nog en bra lösning om det är svårt att få till bara individuell tid.

  4. Jag brukar be eleverna i tvåan att först skriva hela sin berättelse och sedan kolla igenom den med rättstavningsprogrammet. Jag tänker i termer av att LÄGGA TILL RÄTTA hellre än att det handlar om att jaga fel. Vi lägger den till rätta så att hela världen kan läsa och förstå och så att den blir en bra lästräning.

    1. Smart!
      Språket är så viktigt … hur vi uttrycker oss.
      ”Lägga till rätta” – det uttrycket lånar jag 😉

      Jag blir så glad när jag får uttryck och idéer till mig på det här sättet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *